Resan till Lina i Kenya
Jag får höra att Lina ringt och är uppspelt att jag snart skall komma. Resan har ju blivit uppskjuten på grund av pandemin och nu är både jag och Lina förväntansfulla på att träffas. När jag på kvällen är ensam på hotellet fylls tankarna på det som skall komma.
Hur kommer det att bli? Hur kommer det se ut och vad kommer vardagen hos Lina innebära egentligen?
Det börjar bli verklighet nu, det som jag nu sett fram emot så länge. Ändå sedan jag sökte i november 2021. Och det som jag den senaste månaden vetat om skulle ske. Alla förberedelser inför resan och packning. Det är dags nu.
Dagen efter åker jag med Catherine, som är kommunikationsansvarig och Shedrick, som är projektledare från We Effect mot Lina och hennes familj.
Det är en ganska lång resa och de vill att jag skall anlända tidig dag så vi övernattar i en stad halvvägs ungefär, Nakuru. Under bilresan med Catherine och Shedrick får jag en chans att veta lite mer om Kenya, deras arbete inom We Effect samt prata en del om jämställdhet, valet som kommer och få några nya ord på swahili i min vokabulär.
På onsdagen reser vi vidare till Eldama Ravine för ett snabbt besök hos BAMSCOS. Det står för Baringo Agricultural Marketing Service Cooperative Society och är en paraplyorganisation för ett 30-tal mindre kooperativ. Varav ett är det kooperativ som Lina är medlem i. BAMSCOS är också partner med We Effect och jobbar bland annat med att öka kvinnors möjligheter inom jordbruk.
Efter en kopp kenyanskt te, som består av mjölk, lite vatten och svart te, åker vi till Lina. Vägen är gropig och slingrig.
-Whats on your mind, frågar Catherine efter en lång tystnad från min sida.
-Oh, so much, svarar jag och vi skrattar.
-You will be having such an experience, säger Catherine.
Hon har berättat om familjen och Lina, om barnen och de många skratten. Jag känner mig nyfiken och lite nervös.
Vi svänger in på gården. Jag ser staket gjort av, vad jag nu vet är, cederträ. Höns som springer fritt, små låga hus samlade i klunga och jag ser den brunröda jorden. Jag kliver ut ur bilen och möts av Lina med ett stort leende.
Vi är båda skrattiga, glada och nervösa. Men det känns genast väldigt välkomnande och jag slappnar av. Lina bekräftar att hon verkligen längtat och att hon är så glad över att äntligen få träffas. Jag kan bara instämma.
Jag blir officiellt välkomnad och introduceras av mannen i huset. Familjen är starkt religiös i kristen tro och man ber även i samband med att jag kommit och tackar för denna möjlighet och ber om bra veckor framåt.
Senare på kvällen när jag fått träffa alla i familjen, installerats i mitt mycket enkla rum och ätit första middagen tillsammans, så sitter jag på sängen och andas ut.
Efter en lång resa är jag äntligen här och nu sätter det igång. Världens tuffaste jobb.
Nästa morgon kliver jag upp klockan 5 för att introduceras i morgonrutinerna. Barnen skall till skolan så varmvatten för att tvättas av skall värmas, te skall kokas och barnen skall kläs. I familjen finns 11 barn. De två äldsta går på universitet, fyra går på gymnasiet (och vanligt här är internat), två går på högstadiet och fyra i lågstadiet. Tidigt förstår jag att utbildning är viktigt för Lina och hennes man och man kämpar för att få ihop till skolavgifterna för alla barn.
När vi vinkat av barnen så fortsätter dagen med mjölkning, ordna med vatten till djuren från brunnen, ge djuren mat, leverera mjölken, samtidigt som man går med lammen till skogen för bete över dagen. När detta är klart är det hushållsarbete, diska, städa och tvätta. Allt sker för hand och med regnvatten eller vatten hämtat från en brunn man installerade för några år sedan.
Mitt på dagen tar vi en kort paus med kenyanskt te och chapati. Därefter går vi till åkern för att hacka eller ja, snarare gräva, ogräs. Efter några timmar på åkern återvänder vi för lunch innan det är dags att gå till skogen och hämta brasved.
Veden huggs med machete och vi bär hem den på traditionellt vis genom att binda ihop en lagom stor hög med ett flätat rep som sedan bärs med huvudet. Oj, som Lina och hennes svägerska skrattar åt mig när jag skall resa mig med vedhögen på ryggen för första gången.
Inga av mina övningar på gymmet hade förberett mig på denna utmaning.
Hemma igen skall korna mjölkas, ges vatten och mat. Sen är det dags att sätta igång med kvällsmaten och varje kväll äter familjen ugali. Ugali är en tjock majsgröt som är en av de viktigaste basfödorna här. Lina berättar att hon alltid ser till att göra extra mycket så barnen får till frukost morgonen därpå.
Tea and ugali and they become strong and have energy for school, säger hon och ler stort.
Hela tiden är barnen i kring oss i köket. Ännu nyfikna och lite blyga på den nya gästen. Vi äter middag vid 21, ser på nyheter på den lilla teven som drivs av ett bilbatteri och solceller och pratar om dagen.
Innan läggdags ber familjen aftonbön och jag får höra en sång på modersmålet, kalenjin.
Jag kan konstatera att den första dagen kanske inte är stressig på det sätt jag är van vid, men väldigt intensiv. Det är hela tiden något att göra och fixa med.
Många skratt och många nya möten värmer mig när jag somnar gott efter dagen.