”Svik inte dem som drabbas hårdast av klimatkrisen, regeringen!”
Datum
november 29, 2023Den här debattartikeln publicerades ursprungligen på aktuellhallbarhet.se.
Sverige åker nu till FN:s klimatmöte under parollen ”brådska och möjligheter”. Samtidigt har regeringen slagit av på takten i den egna omställningen och signalerar minskat stöd för de mest utsatta i klimatbiståndet. Med regeringens politik för klimatbiståndet sviker Sverige de som drabbas hårdast av klimatkrisen.
Två knäckfrågor kommer att prägla förhandlingarna på det kommande klimattoppmötet: takten för den globala utsläppsminskningen och rika länders ekonomiska stöd till klimatarbetet i så kallade utvecklingsländer. Båda är helt avgörande för utsatta människor i områden där klimatförändringarna redan slår hårt.
För allas framtid behöver utsläppskurvan vända snabbt nedåt. Global utfasning av fossila bränslen är ett måste för att klara Parisavtalets mål. Omställningen behöver ske i hela världen, och resursstarka länder som Sverige måste visa ledarskap, såväl på hemmaplan som i det internationella samarbetet.
För allas framtid behöver utsläppskurvan vända snabbt nedåt.
Men för de mest utsatta och resurssvaga länderna är det inte den egna utsläppsminskningen som brådskar mest. De är sällan de stora utsläpparna – vare sig i dag eller historiskt, eller sett till konsumtion eller produktion. I stället står de inför den akuta, svåra och kostsamma uppgiften att anpassa sig till nya levnadsvillkor. De måste hantera torka, brist på rent färskvatten, översvämningar, nya sjukdomar, bristande sanitet och förstörda skördar. Inte sällan drabbas kvinnor hårdast, eftersom det ofta är de som måste se till att familjen har vatten, mat och håller sig frisk. Extrema väderförhållanden tvingar människor på flykt och skördar liv.
Stöd till klimatanpassning är helt avgörande för miljontals människor. Bristande anpassning försämrar motståndskraften hos människor, samhällen och naturen och leder till ännu större kostnader i form av skador och förluster — som i den mån de alls kan repareras eller ersättas, tar enorma resurser i anspråk. Hur den nya fonden för skador och förluster ska fyllas är en annan viktig fråga under Cop 28.
Bristande anpassning leder till ännu större kostnader i form av skador och förluster
Sverige har tidigare varit ett föredöme globalt och riktat en stor del av sitt klimatbistånd till anpassningsåtgärder. Men nu signalerar regeringen en ändring i biståndspolitiken – handel och bistånd ska kopplas ihop och större fokus ska läggas på utsläppsminskning i länder med stora utsläpp. Så ser också den globala trenden ut, och har gjort så länge: Givare satsar mer på energiomställning och andra insatser som leder till teknikutveckling och ekonomisk avkastning — med möjligheter för näringsliv och privata investeringar — än på klimatanpassning.
Det är alltså utsläppsminskning, och inte klimatanpassning, som får huvuddelen av rika länders knappa klimatfinansiering. Enligt nya beräkningar från FN:s miljöprogram behövs 10–18 gånger mer finansiering till klimatanpassning än den som nu är tillgänglig.
Enligt FN:s miljöprogram behövs 10–18 gånger mer finansiering till klimatanpassning
Målet med svenskt bistånd, som riksdagen har fastställt, är att stärka människor i fattigdom och förtryck. Biståndet är en unik och knapp resurs avsedd för just detta. Svenskt klimatbistånd bör därför i hög grad rikta in sig på klimatanpassning för de mest utsatta länderna som drabbas värst av klimatkrisen. Utsläppsminskningen – som på sikt är lika avgörande för de hårdast drabbade – måste fortfarande ha högsta prioritet både i nationell politik och i de internationella förhandlingarna. Men om Sveriges klimatbistånd skulle riktas om mot länder med stora utsläpp och sektorer med kommersiell potential skulle vi svika de mest utsatta och urholka biståndets mål.
Det stämmer att det är bråttom och att det finns möjligheter i den globala omställningen. Brådskan måste genomsyra all klimatpolitik, men möjligheterna för svenskt näringsliv kan inte vägleda svenskt bistånd.
”Möjligheterna för svenskt näringsliv kan inte vägleda svenskt bistånd”
För att visa ledarskap för en globalt rättvis klimatomställning behöver regeringen:
1. Presentera kraftfulla åtgärder i Sveriges nationella klimathandlingsplan som leder till snabba utsläppsminskningar, såväl de territoriella som de konsumtionsbaserade utsläppen.
2. Sätta en tydlig inriktning för biståndet som fokuserar på behoven för de länder och grupper som är mest utsatta för klimatkrisen och som har minst medel att själva hantera den. Vara ett föredöme globalt genom att alltid rikta minst hälften av det svenska klimatbiståndet till klimatanpassningsåtgärder.
3. Arbeta aktivt för fler finansieringskällor till fonden för skador och förluster, medel som är additionella till biståndet.
Eva Ekelund
Ställföreträdande chef, Act Svenska kyrkan
Jennifer Videmo
Generalsekreterare, Action Aid Sverige
Louise Lindfors
Generalsekreterare, Afrikagrupperna
Martina Hibell
Generalsekreterare, Barnfonden
Ulrika Urey
Generalsekreterare, Fairtrade Sverige
Tobias Linghag
Verksamhetsledare, Framtidsjorden
Martin Nihlgård
Generalsekreterare, Individuell Människohjälp (IM)
Amir Bouzenzana
Tf generalsekreterare, Islamic Relief Sverige
Nastaran Zargari
Tf kanslichef, Jordens Vänner
Lotta Sjöström Becker
Generalsekreterare, Kristna Fredsrörelsen
Petra Tötterman Andorff
Generalsekreterare, Kvinna till kvinna
Josephine Sundqvist
Generalsekreterare, Läkarmissionen
Anna Sundström
Generalsekreterare, Olof Palmes Internationella Center
Suzanne Standfast
Generalsekreterare, Oxfam Sverige
Mariann Eriksson
Generalsekreterare, Plan International Sverige
Niclas Lindgren
Direktor, PMU
Alexandra Klang
Verksamhetsledare, Svalorna Indien-Bangladesh
Linn Thullberg
Ordförande, Svalorna Latinamerika
Charlotta Norrby
Generalsekreterare, Svenska missionsrådet
Alice Blondel
Director, Swedwatch
Charlotta Szczepanowski
Generalsekreterare, Vi-skogen
Johanna Eliasson
Ordförande, Vänsterns Internationella Forum
Anna Nilsdotter
Generalsekreterare, WaterAid
Anna Tibblin
Generalsekreterare, We Effect