Klimatfinansiering kräver klimaträttvisa

Klimatfinansiering kan delas in i tre typer: utsläppsminskningar, klimatanpassning och skador & förluster. Utsläppsminskning rör insatser som sänker utsläppen, klimatanpassning rör insatser för att människor ska kunna anpassa sina liv och verksamheter till ett nytt svårare klimat. Det kan till exempel vara att hjälpa bönder att klara av att odla grödor i ett varmare klimat i områden med vattenbrist. Skador & förluster kan definieras som de ekonomiska och icke-ekonomiska skador och förluster som uppstår på grund av klimatförändringar och som inte går att anpassa sig till. Exempelvis skulle det kunna röra sig om kompensation till en bonde som inte kan bruka sin gård på grund av vattennivåhöjningar.  

Även om rättviseperspektivet är viktigt i alla dessa tre områden är bristen på rättvisa framför allt tydlig i de två sista: klimatanpassning och skador & förluster. För att förstå detta måste man börja med att se vilka länder som stått för mest utsläpp historiskt. De som släppt ut mest är mest skyldiga till klimatförändringarna och bör ta störst ansvar. De flesta länder är mer eller mindre eniga om denna princip, men i praktiken är den nuvarande klimatfinansieringen långt ifrån rättvis. Notan är helt enkelt alldeles för hög i förhållande till vad de stora utsläpparna betalar. Dessutom har många betalningar skett i form av lån med fokus på utsläppsminskningar snarare än klimatanpassning och skador & förluster. Låt oss kolla närmare på dessa tre rättviseproblem: 

• Klimatfinansieringen är otillräcklig
  Det tidigare målet för klimatfinansiering, som löper ut nästa år, ligger på 100 miljarder USD per år. Det är alltså denna summa som ska omförhandlas på COP29. Ännu har förhandlingarna inte landat i någon siffra, men det har talats om både en summa som är tre gånger så stor och en summa som är tio gånger så stor som det tidigare målet. Även om dessa siffror kan låta gigantiska, reflekterar de inte behoven. Enligt Climate Policy Initiative behövs minst 8,5 biljoner USD per år fram till 2030, och mellan 2031 och 2050 behöver den siffran ligga på 10 biljoner USD per år. Andra källor är något mer blygsamma och räknar med att behoven fram till 2030 ligger på 6 biljoner USD per år. Oavsett källa är summor som 300 miljarder eller 1 biljon USD per år långt ifrån tillräckliga. Detta täcker bara 3,5 – 17 procent av behoven.
• Klimatfinansieringen sker i fel form
  En stor del av dagens klimatfinansiering sker i form av lån. Enligt CAN Europe ges drygt hälften av klimatfinansieringen från EU-länder i form av lån, snarare än bidrag. Även en del av den finansiering som går genom den största klimatfonden Gröna Klimatfonden (GCF), där Sverige är en stor bidragsgivare, ges i form av lån. Så inte nog med att de stora utsläpparna betalar för lite, de gör det i form av lån som de fattigare och värre drabbade länderna förväntas betala tillbaka. Däri förstärks en orättvisa då det i slutändan blir de värst drabbade som får betala, även om det sällan är de som skapat utsläppen. 
• Klimatfinansieringen fokuserar på fel områden
  Som tidigare nämnts finns det tre områden som kräver finansiering. Men utsläppsminskningar är det område som fått störst del av den globala klimatfinansieringen. En starkt bidragande orsak till det är att detta är den enda formen som kan ses som en investering. Det finns en ekonomisk vinning när man ställer om från fossila bränslen till grön energi, exempelvis. Men de andra två områdena, klimatanpassning och skador & förluster, erbjuder sällan någon ekonomisk vinning för det land eller företag som ger finansiering. Så incitament för privat finansiering för klimatanpassning eller skador och förluster finns inte. Det är därför beklämmande och orättvist att majoriteten av offentlig finansiering går till utsläppsminskningar, när den i stället borde prioritera de områden där det finns ytterst lite privat finansiering för att täcka upp behoven.
   

Svenska klimatfinansieringslöften under COP29
Med hänsyn till dessa aspekter av klimaträttvisa kan man analysera den nyhet som den svenska regeringen gick ut med förra veckan, där man utlovade 130 miljoner SEK till klimatanpassningsfonden, 200 miljoner SEK till fonden för skador & förluster, och 8 miljarder SEK till GCF. 

• Sveriges finansiering till skador & förluster är otillräcklig
  När det gäller summorna bör det tilläggas att de två senare utlysningarna gäller fleråriga bidrag, vilket innebär att GCF-summan kommer att ligga på cirka 2 miljarder SEK per år. Enligt Oxfam bör Sveriges finansiering till skador & förluster vara minst 20 miljarder SEK per år. Så även om det är välkommet att Sverige för första gången väljer att ge finansiering till skador & förluster, är det alldeles för lite. För att sätta Sveriges bidrag i relation till insatser de kan finansiera så kostade skyfallet i Gävle 2021 kommunen 335 miljoner SEK. Det vill säga, det Sverige betalar ut globalt i skador & förluster över flera år täcker inte ens 60 procent av vad ett skyfall i Gävle kostade att återhämta sig från.
• Sveriges finansiering sker delvis i fel form
  När det gäller finansieringen till GCF är summan betydligt mer rättvis, och Sverige räknas som en av världens främsta finansiärer till GCF. Men här kommer de andra rättviseaspekterna in. Som tidigare nämnts ges en del av GCF finansiering ut i form av lån, och även om räntesatserna är relativt lågt satta, är det fortfarande ett moraliskt dilemma att länder som inte är ansvariga för klimatkrisen tvingas stå för notan när de till slut betalar tillbaka lånet. GCF är därtill kritiserad för att vara svår att få tillgång till. Det hade därför varit bättre om Sverige hade ökat den typ av klimatfinansiering som är mer tillgänglig för de som drabbas hårdast av klimatkrisen, som exempelvis småskaliga bönder. Enligt IFAD har hittills bara 1,7 procent av finansieringen för klimatanpassning gått till bönder med småskaligt jordbruk i utvecklingsländer.
• Sveriges finansiering fokuserar delvis på fel områden
  Att Sverige väljer att ge enbart 130 miljoner SEK till klimatanpassningsfonden är beklagligt. Enligt en ny rapport från UNEP ligger finansieringsgapet för klimatanpassning mellan 187–359 miljarder USD per år. När We Effect pratar med småskaliga bönder världen över är budskapet tydligt – det är pengar till anpassning de behöver och vill ha.

Att Sverige dessutom bara lägger 200 miljoner SEK till skador & förluster, vilket är minst 100 gånger för lite jämfört med Sveriges historiska ansvar, är ytterligare ett tecken på att Sverige behöver tänka om. Även om finansiering till skador & förluster inte löser klimatkrisen är det en viktig ansvarsfråga. Det handlar om klimaträttvisa. Vi behöver finansiering till alla tre områden och det behöver vara rättvist fördelat däremellan.