Genom programmet ArraigoCaribe, som drivs med stöd från We Effect, Sveriges ambassad i Colombia och biståndsmyndigheten Sida, får före detta stridande och människor som drabbats av konflikten en möjlighet att bygga en hållbar framtid. Fokus ligger på kollektiv återintegration, sanning, rättvisa och upprättelse för konfliktens offer, samt på ekonomisk självständighet – ofta genom kooperativa initiativ där kvinnors delaktighet spelar en nyckelroll. Alla dessa delar är avgörande byggstenar för att skapa en varaktig fred.
Ett liv som började i kriget
Víctor Hugo Silva var bara tonåring när hans pappa mördades och mamman stod ensam kvar med fem barn. För honom blev väpnad kamp det enda alternativet – även om han då inte riktigt förstod vad det innebar.
– Jag anslöt mig 1982, och det formade mitt liv från den dagen. Staten pressade oss in på den vägen – vi hade inga andra möjligheter. Omständigheterna tvingade oss, berättar han.
I över tre decennier deltog han i den väpnade kampen. Men med åren växte insikten om att en verklig förändring inte kommer genom våld – utan genom politik, samarbete och fred. I dag arbetar Victor med att bygga kooperativa lösningar för försörjning, fred och framtid som chef för kooperativet Cooagropaz.
Det kanske inte ser så mycket ut, men handlingen skapar tillit i samhällena och banar vägen mot försoning.
Victor lyfter särskilt vikten av det stöd som We Effect gett i processen att starta företag på landsbygden – företag som skapar trygghet, försörjning och självrespekt. Men det är inte enkelt.
– Det är en utmaning att hålla företagen flytande över tid. Vi har lärt oss att konkurrens splittrar – men samarbete stärker. När vi kompletterar varandra, vinner alla.
Att bygga upp livet – och våga drömma igen
Sira Tatiana Mercado, tidigare stridande och nu styrelseledamot i kooperativet Coomaría, berättar om den svåra men hoppfulla omställningen efter att ha lämnat FARC.
– Det var en radikal förändring. I gerillan levde vi efter mottot ”segra eller dö”. Det fanns inte utrymme för något annat – inte ens familjen. I dag är jag mamma och har möjlighet att ge mina barn en bättre framtid.
Coomaría är verksamt inom jordbruk och boskapsskötsel, men även inom textilt hantverk, tillsammans med en grupp kvinnor som är drabbade av konflikten. Kooperativet drömmer om att starta en skola för hållbar djurhållning och skapa fler arbetstillfällen på landsbygden. Men de möter stora hinder – särskilt när det gäller tillgång till mark.
– Vi måste kunna odla, vi behöver betesmark till djuren. Men marken är ofta inte tillgänglig – och ibland räcker inte pengarna till.
Sira lyfter också sin personliga resa – inte bara från stridande till lantbrukare, utan från en tillvaro där könsroller suddades ut till ett civilt liv där de ofta är skarpare.
Inom FARC gjorde man ingen skillnad på män och kvinnor. Alla förväntades vara starka och kapabla. Det gav mig självförtroende.
Hon och hennes partner delar idag lika på arbetet – både med inkomst och i hemmet – något hon tror påverkas av deras tid i gerillan, där ansvar delades lika.
– Jag älskar att odla och arbeta med jorden. Ibland tar arbetet i kooperativet upp hela min tid – då stöttar han mig. Jag skulle aldrig acceptera att bara stå vid spisen hela dagen.
I kooperativet samarbetar Sira med både kvinnor och män som, liksom hon, bygger upp sina liv på nytt efter konflikten. Men kommunikationen är inte alltid densamma. I arbetet med kvinnorna, som är krigsdrabbade, är Sira mer försiktig i sin kommunikation och mån om att visa ömhet. Ibland kan det kännas lite hämmande. Medan under arbetet med männen kan hon tala rakt på sak och upplever inte att hon behöver vara lika försiktig i sin kommunikation.
Men det viktigaste är att vi gör det här tillsammans – fred är den enda vägen framåt.
Ett nytt samhällsbygge
Ubaldo Enrique Zúñiga, före detta fredsförhandlare för FARC och i dag vice ordförande i kooperativa federationen ECOMUN, beskriver skillnaden mellan livet med gerillan och det civila livet som enorm. Då var allt inramat och hade militär disciplinering, men nu bestämmer han själv över sin tid.
– Ingen gillar krig. Inte jag heller, men jag tvingades in i det. Jag arbetade som lärare i ett kvarter, för att ge barnen ett bättre liv. Men det ledde till gerillan – myndigheterna uppskattade inte hur jag arbetade med barnen.
I dag arbetar han med att stärka den kooperativa rörelsen i Colombia, som fortfarande är i sin linda.
– I Sverige och Europa har kooperation en lång tradition. Här är vi bara i början. Men vi kan bli förebilder – vi bygger inte bara företag, vi bygger samhällen.
Resultat som ger hopp
År 2024 deltog 601 personer i programmet ArraigoCaribe – varav 64 procent var kvinnor. I dag har fler kvinnor än någonsin ledande roller i sina organisationer: 55 kvinnor har styrelseposter, jämfört med bara 10 år 2022.
Men arbetet är långsiktigt. Regionen präglas fortfarande av strukturell fattigdom – i Córdoba lever en av fyra personer i multidimensionell fattigdom. Kvinnor på landsbygden är särskilt utsatta, med mycket begränsade möjligheter till ekonomiskt, politiskt och socialt deltagande.
Därför är det kooperativa arbetet mer än bara en ekonomisk lösning – det är en väg mot fred, tillit och jämställdhet. Victor konstaterar att:
Om vi inte drömmer, kan vi heller inte bygga något. Vi drömmer om företag som skapar jobb, mat på bordet, vatten i kranen – och en värdig framtid för hela landsbygden.